Lärare sätter spår

Det finns tillfällen då jag inser min egen betydelse, även om jag inte kan göra reda för hur. I går var ett sådant diffust ögonblick.

Jag stod vid busstationen i Filipstad och väntade på att åka hem. Som vanligt cirkulerade det bilar i centrum, fram och tillbaka i en evighetesslinga. Om det finns någon stad i Sverige där raggarsvängen fortfarande är vid liv så är det Filipstad; även om dagens raggarsväng är löjligt liten jämfört med hur det var för 25 år sedan, då trafikstockningarna påminde mer om Piccadilly Circus i London än Viktoriagatan i Filipstad.

I går skiljde en av de evigt framvankande bilarna ut sig från de övriga, men det var inte märket eller skicket som fångade mitt intresse utan hur den körde - långsamt, betydligt långsammare än övriga när den passerade där jag stod.

Någon gång vid tionde varvet hände det - en skarp lampa tändes och riktades rakt mot mitt ansikte. Jag blev bländad men lyckades ändå få syn på registreringsnumret. Bilen körde i en halvcirkel runt mig där jag stod.

"Vem är du?" tänkte jag. "Vem har behov av att se mig så väl? Vem av alla mina elever är du?"

Senare på kvällen tog jag reda på vem som hade bilen och tänkte tanken: "Du vill blända mig men vågar inte använda din egen lyskraft, så du tar till en ficklampa. I morgon ska du börja lysa själv."